Den äldsta skidan som hittats i Finland. Den är över 5000 år    gammal. Särkelä, Särkiaapa. Ritningen från  Museiverket.    (Latua! Skidmuseins utgivningar nr.1, bilden från boken Sallas    historia).

Innevånarna i Lapplands Kuolajärvi hade delvis kommit från Ryssland och kallades för Skogs-lappländare. I början kallades kommunen för Kuolajärvi, som var en gammal lappländsk by, men 1936 ändrades namnet till Salla. Befolkningen samlades vid åbrantarna och sjöstränderna. Enligt traditionen bosätte sig lappländarna i Lehtiokoankenttä i Saija. De ständigt växlande årstiderna påverkade livsstilen och traktens historiska bakgrund härstammar ända från forntiden från lappländarnas befolkning.

Saijas stamfader, Tuomas Saija och hans familj, anlände till Saija på 1600-talet från Tenniöjärvi. Vandring från ställe till ett annat berodde på årstiden och var den enda livsstilen tills den upphörde i skiften av 1600- och 1700-talet. Folket betalade skatt både till öst och väst. Jordbruk och boskapsskötsel påbörjades och en man från alla familjer skickades för att bevaka den ryska gränsen (en händelse som kallades för "knihtikondrahti"). Som gentjänst befriades familjerna från besiktningen. Distriktstinget beslöt att driva bort nybyggaren Sigfrid Halonen (1703-1788), därför att byborna var rädda för att han drev bort bävrarna från innevånarna. Trots det, utrotade ökat bäverjakt dem i slutet av seklet.
Familjen förgrenades efter sonsonen av Tuomas, Gabriel, till tre släktgrenar i mitten av 1700-talet: Johan (1717-1780) flyttade till hus nummer 6. Den yngre brodern Hannu (1724-1782) flyttade till Saariniemi, hus nummer 5. och den yngsta brodern Gabriel (1727-1791) flyttade till Kotala, hus nummer 4. Saijas innevånare går i arv från Johan och Hannu, och Kotalas innevånare från Gabriel.

Jakten på vild ren avslutades på 1800-talet och i början av seklet led Kuolajärvi av hungersnöd. Byborna flydde till kusten av Vita havet. Byn förblir finsk, spreds och ekonomin förbättras. Lappländska språket försvinner. Renägarföreningen grundas i sammanträdet i Uleåborg 1884. Saija hör till Norra Paliskunta, renägarområdet i Salla. Innevånarna i Kuolajärvi fick väsentlig penningsinkomst från marknaderna i Norge, Ryssland och Torneå av boskapsprodukter som smör, kött, talg och horn. Också vildfågel och päls var lönande.
Byn sprider sig ut längs älven, till Sarivaara, till stränderna av Kuolajoki och Tenniö.
Skogsavverkning påbörjas på 1900-talet och med skogsindustrin kom arbetarklass-ideologin.
Inbördeskriget, Murmanska Finska Legionen och Fläskupproret (Läskikapina) färgade människornas liv. Inbördeskriget tog plats i Ryssland, inte i Saija. Mindre strider vid sidan om tog livet av två bybor.
Fläskupproret startade från timmerhygget i Saparosokka i Savukoski. Namnet "Fläskupproret" har fått sitt namn från ett tal som upprorsmakaren Jahvetti Moilanen höll stående på en låda med fläsk.

Byskolan grundades 1929. I granskningen, där man skiljde jordbrukarnas mark från statens marker, fastställdes på 1930-talet.
Några bybor flyttade till Amerika och några dussintal till Ryssland. Byns centrum låg runt Myllyojas mynning med butiker och en kafé tills kriget förintade allt två gånger.
Finska armén brände allt under Vinterkriget när de drog sig tillbaka, så att ryssarna in skulle ha nytta av de finska byarna. Tyska armén förintade allt som hade ombyggts, utom en bastu.
Efter kriget sattes snabb återbyggelse och röjning av åker igång. Omfattande hyggen igångsättes. Skog hyggdes i början för återuppbyggning och senare för skogsbolager.
Ungefär 15 000 betande renar fick lämnas, därför att hälften av kommunen förlorades till Ryssland. En ny stängsel byggdes för renarna för att hålla dem på Finlands sida av riksgränsen.
Snöskotrarna kom på 1960-talet och användandet av renen som dragdjur tog slut. Skogshyggen och den stora Tuntsa-branden minskade renarnas betesmarker.

I byn fanns tre lanthandel och en postkontor. Skolan hade över 100 elever. I byn fanns också en bar på 1960-talet, som hette Hilda's Bar. 1951 byggdes folkhuset som fick namnet Saija-Pirtti år 1996. Folkhuset hade mycket aktivitet mellan åren 1951-1965.

Finlands stat gav kompensation åt jordbrukare som slutade sin verksamhet. Det ledde till arbetslöshet och många flyttade till Sverige.
Omfattande släktombyten gjordes 1980. Dessa sju lantgårdars byggnader var i god skick och hade effektiva ladugårdar och maskiner. Trots att lantgårdarna blev färre, ökade produktionen.
Många skogsarbetare blev arbetslösa när maskinerna kom; först motorsågen, sedan traktorn och till sist skogsmaskinen.

Sallas kommun inställde byskolan 2000. Helvi Kallioinen förblev den enda försäljaren. Byn har ungefär 150 innevånare nuförtiden. Ungdomarna vill flytta till städerna. Livet i byn har haft kritiska perioder under hela sin historia. Därför är byborna i Saija - såsom andra lappländare - försiktiga när det gäller nya ting. Om nya levnadskällor inte hittas, dör byn så småningom ut. Turismen kunde vara nyckeln till nytt liv.