![]() |
Den äldsta skidan som hittats i Finland. Den
är över 5000 år
gammal. Särkelä, Särkiaapa. Ritningen från Museiverket. (Latua! Skidmuseins utgivningar nr.1, bilden från boken Sallas historia). |
Innevånarna i Lapplands Kuolajärvi hade delvis kommit från Ryssland och kallades för Skogs-lappländare. I början kallades kommunen för Kuolajärvi, som var en gammal lappländsk by, men 1936 ändrades namnet till Salla. Befolkningen samlades vid åbrantarna och sjöstränderna. Enligt traditionen bosätte sig lappländarna i Lehtiokoankenttä i Saija. De ständigt växlande årstiderna påverkade livsstilen och traktens historiska bakgrund härstammar ända från forntiden från lappländarnas befolkning.
Saijas stamfader,
Tuomas Saija och hans familj, anlände till Saija på 1600-talet
från Tenniöjärvi. Vandring från ställe till
ett annat berodde på årstiden och var den enda livsstilen tills
den upphörde i skiften av 1600- och 1700-talet. Folket betalade skatt
både till öst och väst. Jordbruk och boskapsskötsel
påbörjades och en man från alla familjer skickades för
att bevaka den ryska gränsen (en händelse som kallades för
"knihtikondrahti"). Som gentjänst befriades familjerna från
besiktningen. Distriktstinget beslöt att driva bort nybyggaren Sigfrid
Halonen (1703-1788), därför att byborna var rädda för
att han drev bort bävrarna från innevånarna. Trots det,
utrotade ökat bäverjakt dem i slutet av seklet.
Familjen förgrenades
efter sonsonen av Tuomas, Gabriel, till tre släktgrenar i mitten av
1700-talet: Johan (1717-1780) flyttade till hus nummer 6. Den yngre brodern
Hannu (1724-1782) flyttade till Saariniemi, hus nummer 5. och den yngsta
brodern Gabriel (1727-1791) flyttade till Kotala, hus nummer 4. Saijas
innevånare går i arv från Johan och Hannu, och Kotalas
innevånare från Gabriel.
Jakten på
vild ren avslutades på 1800-talet och i början av seklet led
Kuolajärvi av hungersnöd. Byborna flydde till kusten av Vita
havet. Byn förblir finsk, spreds och ekonomin förbättras.
Lappländska språket försvinner. Renägarföreningen
grundas i sammanträdet i Uleåborg 1884. Saija hör till
Norra Paliskunta, renägarområdet i Salla. Innevånarna
i Kuolajärvi fick väsentlig penningsinkomst från marknaderna
i Norge, Ryssland och Torneå av boskapsprodukter som smör, kött,
talg och horn. Också vildfågel och päls var lönande.
Byn sprider
sig ut längs älven, till Sarivaara, till stränderna av Kuolajoki
och Tenniö.
Skogsavverkning
påbörjas på 1900-talet och med skogsindustrin kom arbetarklass-ideologin.
Inbördeskriget,
Murmanska Finska Legionen och Fläskupproret (Läskikapina) färgade
människornas liv. Inbördeskriget tog plats i Ryssland, inte i
Saija. Mindre strider vid sidan om tog livet av två bybor.
Fläskupproret
startade från timmerhygget i Saparosokka i Savukoski. Namnet "Fläskupproret"
har fått sitt namn från ett tal som upprorsmakaren Jahvetti
Moilanen höll stående på en låda med fläsk.
Byskolan grundades
1929. I granskningen, där man skiljde jordbrukarnas mark från
statens marker, fastställdes på 1930-talet.
Några
bybor flyttade till Amerika och några dussintal till Ryssland. Byns
centrum låg runt Myllyojas mynning med butiker och en kafé
tills kriget förintade allt två gånger.
Finska armén
brände allt under Vinterkriget när de drog sig tillbaka, så
att ryssarna in skulle ha nytta av de finska byarna. Tyska armén
förintade allt som hade ombyggts, utom en bastu.
Efter kriget
sattes snabb återbyggelse och röjning av åker igång.
Omfattande hyggen igångsättes. Skog hyggdes i början för
återuppbyggning och senare för skogsbolager.
Ungefär
15 000 betande renar fick lämnas, därför att hälften
av kommunen förlorades till Ryssland. En ny stängsel byggdes
för renarna för att hålla dem på Finlands sida av
riksgränsen.
Snöskotrarna
kom på 1960-talet och användandet av renen som dragdjur tog
slut. Skogshyggen och den stora Tuntsa-branden minskade renarnas betesmarker.
I byn fanns tre lanthandel och en postkontor. Skolan hade över 100 elever. I byn fanns också en bar på 1960-talet, som hette Hilda's Bar. 1951 byggdes folkhuset som fick namnet Saija-Pirtti år 1996. Folkhuset hade mycket aktivitet mellan åren 1951-1965.
Finlands stat
gav kompensation åt jordbrukare som slutade sin verksamhet. Det ledde
till arbetslöshet och många flyttade till Sverige.
Omfattande
släktombyten gjordes 1980. Dessa sju lantgårdars byggnader var
i god skick och hade effektiva ladugårdar och maskiner. Trots att
lantgårdarna blev färre, ökade produktionen.
Många
skogsarbetare blev arbetslösa när maskinerna kom; först
motorsågen, sedan traktorn och till sist skogsmaskinen.
Sallas kommun
inställde byskolan 2000. Helvi Kallioinen förblev den enda försäljaren.
Byn har ungefär 150 innevånare nuförtiden. Ungdomarna vill
flytta till städerna. Livet i byn har haft kritiska perioder under
hela sin historia. Därför är byborna i Saija - såsom
andra lappländare - försiktiga när det gäller nya ting.
Om nya levnadskällor inte hittas, dör byn så småningom
ut. Turismen kunde vara nyckeln till nytt liv.